Min dröm
Det var väldigt kämpigt och soldater var hack i hälarna på oss(nu var det jag och ett litet barn som jag fick springa i famnen med) hela tiden. Vi lyckades ta oss över en is, där fanns tydligen en kvinna med ett barn i en liten stuga. Jag bad dem skynda sig därifrån. De följde med oss, men tillslut så kände mamman att hon inte skulle klara sig så hon gav upp sig själv och stannade för att jag, och två barn skulle överleva.
Tyckte det var synd, hade en sån stark känsla till denna kvinna, hon var så godhjärtad hela hon och overkligt vacker, hennes vänliga och vackra ögon skulle kunna slå rot i varje hjärta. En vacker röd klänning hade hon också. Hon förtjänade det inte, men inget kunde övertala henne att forsätta.
Vi såg soldater i horisonten, där hon stod kvar. Jag skyndade mig vidare med två barn. Tillslut var jag framme dit jag ville att vi skulle vara. Men tänkte tillbaka på denna kvinna. Men fick då se i min dröm att hon var omringad av soldater eller ett hot men lyckades springa därifrån.
Då kom en av soldaterna ikapp henne och sa att hon inte behövde vara rädd. "Du är inte i hawaii längre, du behöver inte vara rädd" Skönt att hon klarade sig allafall. Fick dock inte reda på om hon fick träffa sitt barn och mig igen. Men hoppas hon fick det. Blev helt fast för min egna dröm, jag tyckte den var jätteintressant, och den kändes jätteverklig. Är väldigt nyfiken på om hon fick träffa sitt barn igen och om allt blev bra.
Ungefär såhär såg militärbasen ut, fast med flera soldater med gröna militärkläder. Och så var det lite tält också + att det var inhängnat. Ni kan ju förstå att det inte var så lätt att rymma då vi varken hade rätt kläder på oss och det var inte så mycket ställen att gömma sig på, eftersom man var tvungen att springa så långt för att komma till ett nytt gömställe.
-
Jag kärlekar för poesi
Låt din ångest föda smärtan som för
evigt kommer att finnas i ditt bakhuvud.
Låt din törst efter kärlek ta över ditt
medvetande och älska någon (med någon)
du inte älskar.
Låt din hunger efter värme kyla
ner dina känslor och försök att
beskriva hur ditt innersta försvinner.
Låt det skal du består av styra ditt liv
och var blind inför förödelsen du skapar.
Låt dina piller skapa nya världar och följ
stigarna du hittar.
Någon gång ska du väl hitta rätt?
The best part of me
Jag får höra ibland att folk tycker att vi liknar varann. Det värmer ju om hjärtat lite sådär då jag tycker Katy Perry är sjukt snygg, dessutom så har hon en skön personlighet. Tycker dock inte själv att vi är lika :/
Maybe you should try to go easy
Idag har jag sovit länge. Ätit lite. Och haft rätt så tråkigt. Ingen som vill hitta på något? Dem som redan frågat duger inte. Haha skoja, finns andra anledningar.. Blir väl att sitta hemma ikväll gissar jag på. Något festande ska det inte bli allafall förrän nyår har jag bestämt. Inte rökning heller för den delen.
Mobbning gör mig förbannad!
Detta gör mig verkligen sjukt irriterad. Det brinner i mig och jag skulle bara vilja banka in lite vett i vissa människors hjärna som inte ha förmågan att förstå, stackars människor säger jag bara. Jag tycker otroligt synd om dem. Att dem inte fått tillräckligt erfarenhet av vad livet är och hur man behandlar medmänniskor. Jag hoppas dessa personer drabbas av Karma.
Jag förstår inte vitsen med att trycka ner andra. Det kanske beror på att det inte finns någon. Det hände något här i skolan häromdagen. Det var ca 10 personer på min skola som gick på en ensam tjej i matsalen. Hon bara satt där tyst ensam medans en tjej ryckte i hennes kläder medans hennes kompisar skrattade.
Vad fan vann hon på det? Kände du dig cool nu framför dina kompisar? Kände du makt då du kunde göra så mot denna tjej utan att hon hindrade dig? Kanske känner du dig stolt för att du vågade vara elak mot någon annan? Det var tur att jag inte var i matsalen och såg detta. Jag började brinna bara jag fick höra om detta. Så jävla arg.
Dessa personer som går på en ensam såhär måste ju helt seriöst vara jävligt osäkra. Jag tycker riktigt synd om dem. Så enormt fega. Och varför gå på någon som sitter ensam och som ni kanske vet är väldigt blyg osv? Gå på nån med lite mer karisma istället. Gå på mig istället förfan!
Känns det bra att sparka på svaga människor? Att sparka på folk som redan ligger? Detta är patetiskt beteende och jag hoppas dessa mobbare en dag förstår vilka förlorare dem är som håller på såhär. Jag hoppas ni skäms.
Mobbning i allmänhet gör mig så jävla less. Och jag önskar jag kunde rädda allafall någon från det. Mobbning kan sätta sig innanför dina revben. Vara fast i ditt hjärta för livet. Sätta hinder i en människas liv föralltid. Var det värt det? Att förstöra någon annans liv bara för att? Jag hoppas med hela mitt hjärta att dessa personer snart som möjligt tar sitt förnuft till fånga.
"Vad är det för fel på mig? Varför vill ingen vara med mig? Jag vill vara som alla andra. Kommer någon slå mig idag? Kommer någon säga hej? Kommer de ge mig de där blickarna som får mig att falla? Idag vågar jag inte gå till skolan"
Ingen ska dessa tankar, ingen!
Sevärda Videoklipp!
...
Be mig så stannar jag kvar
Yeah, i'm smiling.. but inside i'm dying.
Hur berättar man för någon som inte har någon aning? Har du någon sovit sida vid sida med dina största rädslor? Har du någon gång sett döden väntat på dig runt hörnet? Har du skådat döden med vitögat? Känt att den sprungit ikapp dig och varit redo att sluka dig? Kanske har den redan dödat dig inombords. Kanske är det bara din kropp som lever kvar. Hur berättar man för någon som inte har en aning? Det är lika bra att hålla tyst. Vanliga människor förstår sig inte på trasiga människor.
Saknar frisyren och längden
Jag vinner för stunden, men förlorar i längden.
Jag vaknade med ett ryck. Kollade på klockan. 2 på natten. Det var inte morgon som jag trodde. Jag försökte somna om men jag var klarvaken. Jag såg suddit och min kropp var orolig. Efter timmar somnade jag om, strax innan jag skulle gå upp. Tröttsamt gick jag upp. Detta kommer bli en dålig dag. Hela kroppen sliter i mig och pysket är verkligen inte på topp idag.
Det första jag såg när jag kom till skolan var två av mina klasskamrater stå och gråta. Jag gick dit och frågade vad det var. Och där brast det ut. Redan på morgonen var min dåliga dag fulländad. En kille har tagit livet av sig.
Det var pricken på iet, som man brukar säga. Och jag har hållt in mina tårar hela dagen. Och misslyckats ett par gånger. Det var en dyster stämning i klassen och jag ville bara springa därifrån, men hade ingenstans att springa.
Jag stannade kvar. Vilket var bäst. Jag är alltid stolt över mig när jag stannar kvar i svåra situationer. Jag har alltid varit en smittare då det blivit för jobbigt. Men har insett att det inte hjälper med att springa. Eller låsa in sig själv.
Men nu är det slut med dåligheter för idag. Det känns nog så. Eller så försöker jag bara intala mig själv det. Efter skolan ska jag träffa kära Tove som jag inte träffat sen jag hade fest. Vi ska fika och jag ska kolla på en present till mormor & farmor.
Jag älskar hennes röst
underbar låt.
Novell
Aldrig ska jag dricka alkohol. Jag tänker aldrig bli som dem. Jag vägrar snacka med dem idioterna jag har till föräldrar. Jag vägrar snacka med någon. Jag är starkast ensam. Allt runt omkring mig bara förstörs, förklarar jag argsint för min psykolog Karin, som bara verkar vilja mig illa, precis som alla andra.
Det är lika bra att jag förblir ingen. Det är bäst att jag förblir luft. Ja, som luft finns jag där ute någonstans i vimlet bakom hundratals sönderslagna väggar, som en gång i tiden var målade i en glad färg.
- Men Simon, du måste förstå att du kan aldrig kan klara det här själv, vi människor är ett sorts flockdjur. Därför är jag här för att hjälpa dig, försöker psykologen intala mig med en barnsligt lugn och tillgjord röst.
Jag vill bara kräkas. Hon vänder alltid min kropp ut och in, den där jävla Karin. Hon säger att hon ska hjälpa mig. Men det gör hon aldrig. Hon förstår inte ett skit. Medans hon babblar på om inlärda texter som hon tror kan hjälpa mig tittar jag mig om, och tänker på annat.
Karins rum på ungdomsmottagningen är väldigt uttryckslöst. Vita väggar, bruna fåtöljer, vitt bord. Ingenting i fönstret, inte ens en liten lampa eller blomma. Otroligt tråkigt. Och inte för att prata om lukten. Det luktar som det gör på en tandvårdsmottagning. Och det gör mig inte ett dugg bekväm. Och Karin, hon är otroligt tråkig hon också. Hon bär alltid beiga eller bruna kläder. Alltid sina röda glasögon och hon har kort brunt slitet hår. Jag vill bara härifrån. Nu.
Hemma var allt som vanligt, mamma satt på toan och grät och pappa satt i soffan och drack mitt på dagen. Jag slängde av mig min svarta fjällräven jacka som jag hade snott av någon i simhallen. Jag är inte sån egentligen. Men jag vägrar frysa igenom denna vinter bara för att Mamma och Pappa ska köpa alkohol för alla pengar igen.
- Vafan Simon, jävla ungjävel. Gå in på ditt rum. Jag vill inte se dig, sluddrar min pappa med en aning svårighet att få fram orden han önskar. Och jag går till in till mitt rum och möter min spegel som är precis innanför min gamla bruna dörr. Den sitter på snedden på mina mörkblå tapeter. Spegeln ser lika ensam ut som pojken i den.
Jag bär samma kläder som vanligt. Trasiga jeans som ser ut att kunna ramla av min spinkiga kropp när som helst. En svart t-shirt med tryck. Brunt ruffsigt hår och blåa ögon. Jag ser nog rätt så normal ut egentligen. Men mer än så är jag inte. Inte mer än en normal 17-åring.
Bakom min tunna kropp i spegeln ser jag skuggan. Jag ser den ibland. Den ser precis ut som jag. Men han är inte jag, och jag kommer aldrig bli han. Jag vågar inte kolla den i ögonen nu. Jag är rädd för blicken. Den skulle kunna ta sönder mig totalt. Jag skulle falla tyngdlöst och bli som krossat glas.
Jag stod där framför spegeln ett bra tag. Jag hamnade som i trans. Det gör jag ibland. Och ibland älskar jag den ensamheten jag har med mig själv. Och ibland skulle jag har dö för att någon skulle höra mig.
Nu mötte jag blicken i spegeln. Det hände igen. Jag faller ihop på mitt golv och skakar i fosterställning. Jag välkomnar smärtan, jag har inget val nu. Jag blir psykiskt våldtagen av den där skuggan åter, och åter igen. Jag kan känna hur mina egna ådror sväller upp och blodet i dem ökar farten. Allt snurrar och jag tappar andan. Nu är jag helt säker på att jag ska dö. Men det gör jag aldrig.
Jag vaknar på golvet av ett rejält slag i magen. Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det enda jag får fram är kvava pip-ljud. Min mamma kommer in i rummet, då hon undrat vad det var som lät.
- Men för i helvete Bengt, du hade ju inte behövt snubblat på Simon. Ryck upp dig förfan! Sade min Mamma samtidigt som hon hjälpte min far upp från mig.
Jag kollade på henne. I den stunden ville jag så gärna att hon skulle sätta sig vid mig och trösta mig precis som hon gjorde när jag var liten. Jag minns hennes kramar, dem var så kärleksfulla. Och blicken hon brukade ha när hon såg på mig sa mer än tusen ord. Hon älskade verkligen mig.
Gud, vad jag önskade att hon skulle sätta sig bredvid mig. Jag ville höra hennes ord, om att allt kommer bli bra. Och att pappa bara är inne i en dålig fas. Men det gjorde hon inte. Det gör hon aldrig längre. Hon bara vänder sig om och går. Och jag känner mig otroligt ensam och övergiven då hon väljer alkoholen före mig, precis som pappa alltid gjort.
Jag börjar rota febrilt i mina lådor. Det måste finnas någonstans. Anti-depressiva. Jag måste ha det någonstans. Jag känner hur det tar tag i mig nu. Jag vill inte ha ännu en psykos. Jag kämpar emot nu. Men känner hur mitt grepp om lådorna blir allt slappare. Jag börjar se dimman sakta ta sig in i mitt rum. Hela rummet börjar skaka och jag tar tag i min sängkant för att inte tappa fotfästet. Jag hör viskningar runt om mig. Jag vet inte vad dem säger, men jag vet vad det är, om jag inte kan se döda nu också.
- Simon, nu har du inte gjort läxan igen. Bryr du dig inte om skolan? Du får jobba hemma i helgen. Det var min lärare, Per. Och igen tar han upp om mina dåliga insatser i skolan. Hur ska jag hinna med skolan, när det är ett heltids jobb att överleva?
- Ja, jag ska... muttrar jag tillbaka. Och han ser på mig, jag ser på honom att han vill säga till mig att jag är oansvarig och omogen. Men det gör han inte. Sånt får inte vuxna människor säga, speciellt inte lärare. Jag önskar att han någon gång kunde fråga mig varför jag inte gjort läxan, och inte bara klaga på att jag inte gjort den. Men jag vet att om han skulle fråga, skulle jag skäras mitt itu.
Efter skolan var det dags att träffa Karin igen. Det är ungefär 1 kilometer dit från skolan. Och jag vill inte ta bussen. Det är för mycket folk där. Och jag vill inte riskera att verka konstig. Jag går hellre. Dessutom är det bra med frisk luft.
I väntrummet var det ovanligt kallt. Dem brukar ofta ha det alldeles för varmt här. Jag satt och räknade sekunderna på att bli uppropad. För jag hatade väntrum. Det var nästan värre än Karins rum här på ungdomsmottagningen. Jag blev så otålig att jag bet mig i läppen. Jag kände en smak av järn i min mun. Och hade svårt att sitta still.
Jag hörde steg. Jag trodde det var Karin som var påväg. Men in kom en tjej i min ålder. Hon satte sig på stolen bredvid mig. Och hon såg ut som en ängel. Hennes blonda hår strålade som solen. Och hennes mörkbruna ögon var väldigt hemlighetsfulla. Hon var vacker. Hon var från en annan värld. Jag var helt säker på att hon var en riktig ängel.
Hon såg på mig och log. Jag log blygt tillbaka. När våra blickar möttes blixtrade det. Våra blickar kunde skära sönder is vid den stunden. Jag är säker på det. Jag undrar vad hon gör här. Så strålande vacker som hon var. Kan man vara sådär perfekt och fortfarande ha problem?
Mina tankar avbröts av att jag hörde mitt namn. Det var Karin. Och vi gick in till hennes rum.
- Simon, kan du berätta för mig mer om det det du ser i spegeln? Frågar Karin mig bekymrat.
- Det är demonerna. Dem finns hela tiden men visar sig bara i spegeln.
- Varför visar sig dem sig bara i spegeln Simon?
- Dem är för onda för att vistas här på jorden. Dem är i en annan dimension. Jag är besatt. Dem finns i mig. Demonerna. Förklarar jag för Karin. Och jag hoppas att dem inte skadar mig nu för att jag berättar för henne om dem. För dem har sagt till mig att dem vill vara hemliga. Jag tystnar, och det jag berättar skrämmer mig själv och jag viker mig inåt och får mig en röd och stirrande blick. Det trycker mot mitt bröst.
Karin ser på mig att jag tycker det är jobbigt. Och hon ger mig en kopp te. Hon har lärt sig nu att jag inte är kontaktbar med den där blicken. För då är jag för intrasslad i mig själv. Hon ger mig tio minuter på att återhämta mig och dricka upp teet.
- Simon, det är något vi bör tala om. Din utredning är färdig nu. Och få inte panik nu. Men ett behandlingshem kanske skulle vara bäst för dig. Även när du bor där, kan du kontakta mig närsomhelst.
I vanliga fall skulle jag börjat skrika åt Karin och berätta för henne hur värdelös och dum i huvudet hon var. Men denna gång gjorde jag inte det. Jag bara nickade. Jag försökte att få fram ord, men ut ur min mun kom bara konstiga ljud. Jag var som stum. Alldeles för utmattad för att vägra.
Nästa dag blev jag hämtad efter skolan av någon Erik som var min nya kontaktperson. Under resan till behandlingshemmet, pratade han om vad detta innebar för mig och gav mig information om hemmet. Men jag hörde inte. Han nådde inte mig. Det var för många väggar emellan så jag kunde omöjligen höra vad han sa.
Jag gick och försökte göra mig bekant med mitt nu, nya hem. Och det kändes konstigt att inte längta hem. Jag satte mig ner i soffan i allmänna rummet. Och började gråta. Varför just jag? Jag var en helt vanlig pojke, och allt jag alltid önskat är att få vara normal.
Leva normalt. Jag struntar i pengar. Jag struntar i den senaste telefonen. Eller den där datorn med otrolig kapacitet. Jag vill bara ha kärlek nära mig. Mina tårar rinner längst mina kinder. Min trasiga kropp. Jag hoppas gud kan höra mig nu. Om han finns. Jag vill ha kärlek nära mig. Det är det enda jag ber om, nästan. Hjälp min mamma också. Hon kan bära sig illa åt, och hon gömmer sig bakom alkoholen. Men hon har alla fall ett hjärta kvar. Hennes själ är inte förlorad än, som pappas. Jag knyter mina händer hårt. Jag hoppas på det bästa. Medans min själ forsätter att brinna i djävulens lågor.
Jag kände en hand på min axel. Vände mig om. Jag kunde inte tro vad jag såg. Det var flickan. Flickan med det strålande håret. Hon från väntrummet. Hon satte sig bredvid mig. Och kramade mig. Utan ett ljud. Hon höll mig hårt. Och jag skrek. Men det skrämde henne inte. Hon stannade kvar. Min trasiga kropp började lugna ner sig. Och min andning började bli bättre.
Hon måste vara en ängel. Hon kom från ingenstans. Hon såg mitt konstiga jag. Men hon ifrågasatte mig inte. Hon verkar kunna hela mig. Jag vill aldrig släppa denna ängel. Aldrig.
Jag berättade för henne hur otroligt vacker hon var. Det vågade jag göra. Hon svarade med ett underbart leende. Hennes tiara lyste verkligen.
- Ängel, vart kommer du ifrån? Frågar jag henne nyfiket.
Men hon försvinner. Och en mentalskötare skakar om mig. Det tar tid för mig att reflektera.
- Simon, mår du bra? Hör du mig? Simon? Simon?
Jag kollar på henne. Och jag förstår inte riktigt vad mentalskötaren vill. Men jag rycker till. Går in till mitt rum. Och lägger mig i sängen. Jag orkar inget annat. Jag får enorm ångest. Och letar i alla lådor på rummet jag kan hitta efter något som kan hjälpa mig. Men alla lådor är tomma.
Jag vill göra illa mig. Och jag biter mig i handen tills min hand färgas röd. Den röda färgen lugnar mig. Blodet håller demonerna borta från mig. I alla fall för stunden. Nu kan dem jävlarna inte komma åt mig. Jag kollar belåtet på min hand.
Tiden har gått otroligt snabbt. Jag har varit här i nästan två veckor nu. Och jag och Lucia har fått en otrolig kontakt. Lucia, tjejen med det strålande håret. Därför kallar jag henne för Lucia. Den otroligt vackra flickan. Hon talar aldrig riktigt. Och det kanske är lika bra. För alla som talar mig med mig nu tycks irritera mig. Lucia förstår. Hon kan nå mig. Hon är verklig för mig.
Jag har varit på flera obehagliga möten, men jag litar inte riktigt på dem som jobbar här. Dem enda jag litar på förutom Lucia, det är Karin. Hon har hälsat på mig 3 gånger sen jag fått mitt nya hem. Och jag börjar trivas. Jag har ju Lucia. Och igår kollade jag mig i spegeln, och mötte den där blicken. Utan att det hände någonting. Jag stod kvar. Och höll kontakten med spegelbilden tills den försvann. Jag har aldrig varit stoltare över mig själv.
Karin hälsar på mig, hon vill bevaka mitt beteende. Och hon kom i rättens tid. Det här var inte min dag. Jag sitter i soffan i de allmänna rummet igen. Jag känner hur soffans kanter börjar röra sig. Soffan blir mjuk som deg och slukar mig hel. Den äter upp mig. Och jag skriker, jag skriker och skriker. Jag är livrädd. Jag tappar andan. Jag kan höra mig själv skrika i panik ”jag vill inte dö!” Och Karin kramar mig och ler.
Jag kollar på henne oförstående. Trasig som jag är. Väntar på att hon ska prata om inlärda saker. Prata med ord gjorda av järn. Men hon bara log. Jag var rätt så förvirrad under den stunden. Men jag tror hon ler för att jag lät henne krama mig, men jag är inte säker.
- Varför ler du Karin? Frågar jag henne lite tveksamt.
- Simon, förstod du nyss vad du gjorde?
Jag förstod inte alls vad hon pratade om. Jag satt där som ett frågetecken. Och jag kollade på henne ett tag. Sedan frågade jag henne vad det var.
- Simon, du sa att du inte ville dö. Sade Karin till mig. Jag tystnade. Och tänkte efter. Och hon hade rätt. Det sa jag faktiskt. Jag kramade om Karin. På mitt eget bevåg. För första gången.
Denna novell är skriven av mig, ska dock finslipa den mer :)
Jag fann dig i något ytligt
Allt runt om oss blev som i en annan dimesion
Där satt bara du och jag ledandes av musiken
Du bjöd in mig i din famn
Och våra händer dansade med varann
Gränslandes över dig
smekte jag dina armar
Som gjorde mig så trygg just då
Jag vilade mitt huvud i din nacke
och viskade ord jag aldrig sagt förr
och jag kunde känna mot min kind
hur dina smilegropar drogs upp
Alkoholiserad och ytlig
Det var nog min plan
Men hos dig hittade jag nått
jag alltid kommer ha kvar
Tiden gick likså människorna omkring
Där satt bara du och jag kvar, intrasslade i varann
Det är dags nu..
Hej! Ni kanske har sett att jag har en "Justin Bieber" kategori? Jag säger farväl till den nu. Eller snart. Efter detta inlägg ska jag kolla igenom kategorin sen radera den. För jag vet att jag inte kommer skriva om den pojken mer. Han behöver inte en egen sida på MIN blogg. Men fortfarande respekterar jag honom och allting. Inge illa menat.
När jag börjar gilla en artist/band så är det inte bara för musiken, utan mycket för personligheterna också. Och jag gillar inte att allt med Justin är "perfekt". Det passar inte mig. Jag vill ha något att relatera och inte bara höra låtar om kärleksproblem. Alla går igenom sånt. Jag vill ha något mer unikt. Annars tröttnar man. Så nu säger Bye.
Jaja. Hejdå på dig också.
Våldtagen av min största fiende
Där är hon. Hon jag ser ibland. Den mörka skuggan.
Jag hittar henne i spegeln. Och hon ser precis ut som jag.
Men hon är inte jag, och jag kommer aldrig bli hon.
Jag vågar ibland inte se, inte kolla henne i ögonen
Jag är rädd för den elaka blicken hon skulle ge mig
Hon skulle kunna krossa mig totalt.
Hon vet hur hon kan skada mig. Hon har gjort det förut.
Hon har gjort mig livrädd. Hon ler när jag gråter.
Som luft finns jag där någonstans i vimlet
Bakom hundratals sönderslagna väggar
som en gång var målade i en glad färg
Och det är där jag möter hennes blick
Faller ljudlöst ner på badrumsgolvet
Hon har gjort det igen. Gett mig blicken.
Och lämnat mig psykiskt våldagen
Och sedan lämnat mig sönder som krossat glas
Jag blev åter igen lämnad trasig med tårar
Försöker resa mig upp men har ingen kraft
Jag bara ligger och skakar, välkomnar smärtan
Försöker andas, men får inte tag i luften jag förtjänar
Jag tynar bort. Hennes blick har gjort det igen.
Min kära pojke
Men jag hoppas du förstår mitt beslut.
Jag insåg nyss att jag redan hade bestämt mig.
Jag som trodde jag var helt försvirrad.
Mina handlingar blev mitt svar.
Jag älskar dig, men jag kommer låta dig dö.
Den magi som fanns mellan dig och mig
Där stod jag mittemot dig. Mittemot en främmande främling. Jag berättade din livshistoria. För dig. Jag berättade dina hemligheter, som du inte hade låtit någon få ta del av. För dem var för mörka. Och du var trasig. Jag såg den djupa smärtan i dina kristallklara ögon. Och du blev rädd för mig. För vad jag berättade. Det du i ditt hjärta visste va sant.
Minns du den dagen? Jag minns den som igår. Jag minns din gröna tshirt, och ditt bruna ruffsiga hår. Vi blev efter den dagen sammansynkade. Och hemliga med varandra. Aldrig kunde vi berätta om det övernaturliga vi hade tillsammans. Och vågar jag kalla dig bror? För att du blev som en storebror för mig. Och jag som din syster, och bästa vän. Jag hade tänkt hålla oss hemliga. För vi var magi tillsammans. Och magi får inte avslöjas. Något världen utanför våran inte skulle förstå.
Nu efter flera år. Är vi som rinnande vatten. Varför har vi inte pratat på ett tag? Kanske var det ödet som ville att vi skulle träffas, och nu var vi färdiga. Jag hjälpte dig med något så otroligt tungt. Du öppnade dig för mig och trodde på mig. Din historia har förändrat mitt liv. Och min hjälp förändrade ditt.
Vi skulle vara hemliga. Men nu skriver jag äntligen om oss lite sådär ytligt och anonymt. Som vanligt vitt porslin. Om två människor, som väckte varann till liv. I mitt hjärta vilar du för alltid T. Du är inristad i mig. Kära bror. Jag vågar tro att vi var en på miljoner.
Du får aldrig glömma. Glöm inte det starka vi hade tillsammans. Glöm inte det bara vi kunde förstå. Glöm inte det som bara var vårt.
Hahaha
Visst verkar det vara en ganska bra fest? ;)
We all have our dark secrets
Jag har fallit in i en värld. Och trott att jag skulle hamna bakom galler. Jag har varit livrädd för att bli inlåst. Jag har känt rädsla för det okända. Men jag har blivit bättre utanför galler. Jag har förstått saker jag inte förstått förut, utan att ha blivit inlåst. Kanske var tystnaden bäst ibland. Kanske skulle jag ha dött ibland för att någon skulle höra mig. Kanske försöker jag inbilla mig att det här var det bästa tillslut. Jag tror på att jag kan bli starkare än någonsin. Jag tror det utan någon annans hjälp.
